Avkriminalisering av cannabis inte främst en frihetsreform

Avkriminalisering av cannabis inte främst en frihetsreform

Att det i Sverige idag finns ett massivt stöd för att behålla cannabis som en illegal drog är en effekt av djupt rotade kulturella fördomar och en narkotikalagstiftning baserad på moralisk dogmatism, alltså inte på pragmatism och med fokus på resultatet. Jag kommer i artikeln inte diskutera forskningen delvis därför att det inte råder konsensus kring många av drogens skadeverkningar, förutom kanske att den inte är dödlig, samt att jag inte argumenterar för att folk ska använda drogen utan bara att dagens lagstiftning är felaktig och dåligt uppfyller det målet. Dessutom gör den moraliska lagstiftningen att vissa grupper gynnas över andra beroende på hur väl de i övrigt uppfyller statens moraliska mål den undergräver alltså likheten inför lagen. Idag är lagstiftningen inte utformad främst för att minska användning och negativa effekter utan snarare av en stat som ser användning av alla droger (utom dem som är djupt rotade i folkets kultur, alkohol och tobak) som moraliskt fel och därmed som att det bör vara olagligt. Det är ett felaktigt och därmed måste vi börja med en kort kritik av det här målet och klargörande av vad som bör vara statens roll i förhållande till narkotika och hur en avkriminalisering (att det inte är olagligt att bruka och inneha cannabis i allmänhet upp till en viss dos till exempel en veckoförbrukning däremot olagligt att inneha stora mängder cannabis för försäljning och vara delaktig i organiserad försäljning) gynnar dem mål som faktiskt borde vara ledstjärnan. Staten ska inte vara en institution för att forma folkets moral det innebär att lika lite som statens lagar ska lägga sig i hur vi går klädda oavsett om det handlar om användande av burka eller jeans ska staten inte lägga sig i huruvida det är moraliskt berättigat att bruka narkotika. Istället måste lagstiftningen ha som huvudmål att minska antalet som fastnar i missbruk, att få dem som fastnat i missbruk ur det och att rädda livet på så många missbrukare som möjligt. I nuläget lyckas lagstiftningen väl med det första målet även om den gör det av fel skäl (moraliska snarare än att försöka förbättra människors liv genom att hindra att de börjar använda narkotika) men misslyckas tydligt både med det andra och tredje målet som lagstiftningen bör försöka uppfylla.

När det kommer till det andra målet, dödligheten bland narkotikaanvändare, har Sverige en fem gånger (!) högre siffra än övriga EU-länder. Omkring 100 personer per miljon invånare i Sverige medan snittet är 21 på miljonen i de andra EU-länderna.

Rörande det tredje målet om användningen är statistiken svår att hitta men det är lätt att sluta sig till att det fungerar dåligt genom att se på andra länder såsom Portugal. Där har det visat att ett skifte i lagstiftningen från att straffa missbrukare till att hjälpa dem har minskat missbruket av narkotika, vilket tydligt ses i statistiken.

Med kritiken avklarad angående den nuvarande lagstiftningens mål och hur den lyckas med att uppfylla det som faktiskt räknas: att folk inte knarkar, att de inte dör av knarket och att dem behjälps i att sluta med användandet. Helt enkelt att låta människor leva ett mer hälsosamt och för samhället i stort mer gynnsamt liv ska vi nu examinera avkriminalisering. Varför en avkriminalisering mer effektivt uppfylla dem målen.

För det första skulle en avkriminalisering göra lagstiftningen mer rättvis. I Stockholms län (fyllt av förorter och “segregerade” områden såsom Södertälje, Husby, och så vidare) är det i Danderyd kommun som hamnar i absolut topp när det kommer till storkonsumtion av droger, där inräknat alkohol, tobak och narkotika. Danderyd är den kommun i Sverige som har högst medianinkomst, alltså är invånarna de absolut rikaste och kommunen är fylld av övre-medelklass och överklass och med största säkerhet, även om det inte förs statistik över sådant, en kommun med nästan bara vita svenskar, vilket deras låga flyktingmottagande 1,1% av det totala invånarantalet (en av de tio sämsta kommunerna i Sverige) pekar på. Ändå är det inte Danderyd som politikerna pekar ut när dem talar om att vi måste stävja användning av droger, det är Husby. Alltså verkar det som att staten och det politiska etablissemanget gör ett undantag för kommuner så länge som befolkningen är rik och välintegrerade i samhällssystemet. Det här är en följd av en moralisk lagstiftning att moralen hos dem som omsätter den i praktiken, framförallt poliser, färgar av sig i statistiken. Praktiskt sätt är det en skam för Sverige att vi tillåter ungdomar fastna i missbruk så länge deras föräldrar har en viss inkomst och det är grymt orättvist mot ungdomar i samhällets mindre välintegrerade områden att dem ska straffas av narkotikalagstiftningen i större utsträckning trots att dem i mindre utsträckning missbrukar. Alltså är en avkriminalisering en antirasistisk reform och en reform som minskar klassförtryck som gynnar dem som har det absolut svårast i samhället. Oavsett politisk eller ideologisk tillhörighet tror jag att Sveriges folk kan enas om att lagar och regler ska gälla alla lika och inte slå specifikt mot grupper som dessutom redan är utsatta. Likheten inför lagen är grunden för varje modern rättsstat.

För det andra skulle en avkriminalisering med allra största sannolikhet leda till färre fall av Hiv och narkotikarelaterad dödlighet. Som Kristina Gustafsson i samarbete med andra forskare bevisat har de tillfälliga asyllagarna regeringen genomfört försämrat kvaliteten på mottagandet även för de flyktingar som redan kommit till Sverige. Detta beror på att när staten sänder ut signaler om att målet med lagstiftningen är att hindra att människor kommer till Sverige gör det också att tjänstemän i den offentliga sektorn ändrar sin målbild och försöker försvåra mottagandet, medvetet eller undermedvetet. Samma sak gäller för narkotikalagstiftningen med en lagstiftning som säger att människor i missbruk ska straffas, då blir det också svårare att få våra offentliga institutioner att hjälpa narkotikamissbrukare. Dessutom gör det att program som bevisligen bara har positiva effekter som sprututbyte (alltså att missbrukare kan gå till offentliga institutioner och få rena sprutor istället för att behöva dela på sprutor med andra missbrukare som leder till att sjukdomar som AIDS kan spridas) som enligt forskningen bara har positiva effekter, inte har genomförts i stora delar av landet. En avkriminalisering skulle visa att staten faktiskt vill minska missbrukandet genom att hjälpa missbrukare och därmed både se till att nya program kan genomföras och dessutom sända signaler till dem som är anställda för att hjälpa att det är hela samhällets mål att minska missbruket snarare än att straffa missbrukare. Det skulle hjälpa oss att nå målet om att färre ska fastna i missbruk och minska dödligheten bland de som gör det.

För det tredje är det en fråga om vem som ska hållas ansvarig för brott. Vår prostitutionslagstiftning straffar köparen av sex, delvis därför att staten har insett verkligheten att prostituerade i allmänhet inte fritt väljer att sälja sex utan snarare tvingats till det på grund av fattigdom. Samma sak borde gälla i narkotikalagstiftningen. Vad är anledningen till att narkotikamissbruket är betydligt högre i kommuner/områden som Hofors eller Rosengård än rikssnittet? Det beror inte, som jag hoppas vi alla kan enas om, på etniska eller ens i grunden kulturella skillnader. Delvis därför att vi vet att människor som invandrar till Sverige i stor utsträckning ändrar sina värderingar (etik och moral) till dem som samhället i stort sätt bygger på. Delvis därför att inte ens den mest självgoda rasisten (i allmänhet Sverigedemokrater och Moderater från den tid under Reinfeldts övervintrande, konservativa falang) kan tas på allvar om hen påstår att Hofors narkotikaproblem skulle komma utav många invandrare eftersom befolkningen först på mycket sen tid sett en markant invandring. Däremot delar Hofors och Rosengård ekonomiska problem (oavsett vad som orsakat dem, men i mina ögon är det nyliberalismen). Arbetslösheten är hög och framtidsutsikterna är dåliga för den som inte flyttar ut. Därför är narkotikamissbruk i nästan alla fall en följd av fattigdom. Danderyd och andra rika kommuner är undantag där det istället handlar om en djupt rotad kultur inom överklassen, som gör att ett glas whiskey innan lunch inte är särskilt konstig, kulturen är en följd av att jakten på materiella förbättringar, högre inkomster, inte längre är ett mål som seriöst kan driva dem flesta välbärgade. I mina ögon ska fattiga som brukar narkotika på grund av samhällets brister inte hållas ansvariga och straffas för det. Från högern skulle då argumentet vara att det inte är brister i samhällsstrukturen, utan att invånarna i Hofors och Rosengård själva är ansvariga i stor utsträckning. Det argumentet är lika vidrigt som det är falskt, därför att det förutsätter någon slags brist hos just befolkningen i de här kommunerna; om anledningen till problemen inte är strukturella, så är det enligt högern följaktligen någon slags bristande moral hos befolkningen och vad skulle det bero på? Klass, etnicitet, kultur? Möjligen skulle det kunna vara kultur men kulturen formas av de ekonomiska förutsättningarna och inte tvärtom även för den fattige. Förhållandet är liknande den rikes. De flesta fattiga har ingen materiell förbättring att hoppas på och därmed vänds uppmärksamheten åt annat håll. Roten till det onda är alltså fattigdomen snarare än kulturen själv. Det håller inte att säga att människorna i dem här grupperna skulle ha någon brist som gäller bara för dem, det blir i slutändan klasshat eller rasism. En avkriminalisering är alltså bra även för att reformen godtar och accepterar realiteten att människor i drogmissbruk i stor utsträckning inte kan hållas ansvariga för det. Istället är det fel i det ekonomiska systemet som gör att fattiga inte har mycket andra val när vardagen är fylld av arbetslöshet eller tråkiga, slitsamma arbeten. När verkligheten är fylld av tristess och framtiden ser blek ut blir drogernas verklighetsflykt ett lockande alternativ. Vi ska inte straffa människor för brott som dem inte begått om politikerna hade gjort sitt jobb och utrotat arbetslöshet och kommuner utan möjlighet för nöje för den som inga pengar har.

För att sammanfatta: en avkriminalisering skulle leda till färre missbrukare, färre döda missbrukare och dessutom skulle det krossa en lagstiftning som i praktiken är riktad mot arbetarklass och invandrare. Alla de här effekterna är allmänt godtagna som positiva och därför är det dags att kasta bort moraliska skygglappar och se till att göra det som i den verkliga världen hjälper flest människor. Prevention, avvänjning och minskad dödlighet måste vara ledstjärnan för lagstiftningen i ett modernt samhälle. Låt oss, låt Sverige leda utvecklingen mot det goda och rättvisa samhället såsom så ofta annars.

 

Hans Gustafsson

 

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/narkotikadodligheten-i-sverige-nastan-varst-i-hela-eu

https://mic.com/articles/110344/14-years-after-portugal-decriminalized-all-drugs-here-s-what-s-happening#.bR3GLz3ij

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/mer-droger-i-stockholm-an-i-ovriga-landet

https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Regional-statistik/Din-kommun-i-siffror/Nyckeltal-for-regioner/?var=17249

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-ar-listan-pa-kommunerna-som-tar-emot-flest-och-minst-flyktingar-per-invanare

 

Super Bowl 52: here is what you missed

Super Bowl 52: here is what you missed

Varför #metoo är viktigt

Varför #metoo är viktigt