Jag är döden.   Vinnarnovell i Katte-bibliotekets novelltävling

Jag är döden. Vinnarnovell i Katte-bibliotekets novelltävling

Jag är döden.

av

Matilda Nilsson

 

Jag finns alltid här och där och överallt. Jag kommer aldrig för sent eller för tidigt, utan alltid precis när det faller mig in. Det finns inget skydd från mig. Inga kedjor kan binda mig, inga celler kan hålla mig, och inga murar som står i min väg kan någonsin stoppa min framfart. Jag tar det jag tar, och så är det med det.

Jag är fullständig, jag är hänsynslös, jag är slutgiltig. Men jag har inte bråttom.

 

Jag har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Jag är det enda konstanta i den lilla hjord av liv ni människor så skamligt både prisar och förbrukar och krossar på ert oändliga sökande efter tillfredsställelse. Att ni inte förstår. Er tid är räknad från sekunden era lungor fylls med sitt första andetag. Från era hjärtans första desperata, smärtsamma slag. Och från ögonblicket ni slår upp era ögon, som ett tomt hav törstandes efter vatten, och ni ser den värld ni på något sätt kommit att befinna er i, börjar dödens klocka ticka, och ödet är skrivet.

För om det är något livet kan lita på, så är det döden.

 

Ni kan lita på mig.

 

Nu ska jag släcka ett ljus. I ett underhållande syfte brukar jag kalla er människor ljus, och

min existens utgår ifrån att jag släcker ljusen. Det är en så kallad måndag, en särskild andel inramad tid då ni ägnar er åt snabba luncher och ångestfyllda kaffekoppar. Ni har namngett år, månader, timmar och minuter, och låter dem fullständigt styra era liv. I ena stunden skyndar ni er dit, i den andra ska ni vara där, men ändå ligger ni stilla nästan hälften av åren ni lever. Besynnerligt.

Hursomhelst har jag en plikt att sköta. Får inte bli distraherad av ljuset. Livet. Jag har aldrig svikit min plikt förut, och jag har inte för avsikt att göra det inom varken en nära eller avlägsen framtid. Så jag ger mig ut för att sköta mitt jobb. Idag ska en människa dö i mina händer. Jag kan knappt vänta.

 

Jag flyger genom molnen, knappt ett tusen meter över Afrika. Här uppe finns inga ljud, så min hörsel är inte användbar. Jag använder istället min syn. Jorden lyser i ett svagt men stadigt sken. Det är mörkgrönt. Moder natur finns där längst inne, under den hårda skorpan. Hon vaktar elden, livets eld. Den som aldrig får slockna. Hon och jag är egentligen inte så olika. Vi gör bara vår heliga plikt.

När jag blickar ner avbryts hennes sken av små, vita prickar. I mina ögon ser ni ut som stjärnor, eller snöflingor mot en mörk himmel, eller som kristaller på en dunkel grottvägg. Ni avbryter lugnet med era skarpa pulser, och det tycker inte jag om. Mörker är tyst och stilla och fridfullt. Ni däremot, Ni sticker i mina ögon. Kanske är det därför jag släcker er.

Jag ser mitt ljus. Måndagens första ljus, en gammal man som håller huvudet lågt, och som undviker ögonkontakt. När han får syn på mig välkomnas jag som en gammal vän. Jag ser livet han har levt, och han är inte ångerfylld. Han har levt efter sin moders uppfostran, han har älskat sin hustru, och har aldrig tagit något han inte gjort sig förtjänt till. Jag för honom till det eviga mörker ni kallar paradiset. Han får vila ut. Han är färdig.

Dags för nästa.

 

Jag vilar aldrig. Tur det, annars skulle jag inte få mycket gjort. Inte så konstigt att ni inte har kommit så långt egentligen. Bortkastad potential är mänsklighetens mellannamn.

Upp mot molnen igen. Spanar efter nästa ljus, nu vid Nordamerikas västra kust. Här är klockan av en annan tidszon, och solen står bländande högt mot den blåa himlen. Jag flyger närmre. Det är en kvinna, ung och stark, med en stadig puls.

Varför ska jag släcka henne?

 På de flesta ljus jag tar hand om är lågan redan svag; veken är nästan slut, och jag är bara den sista vindpust som behövs för att elden ska ge upp. Men detta ljus brinner med en hög och klar låga, utan minsta antydan till att någonsin kunna sluta. Det måste ha blivit något fel. Jag kan inte bara svepa in och avbryta hennes liv utan anledning. En hjärtattack kunde ju arrangeras, men hennes hjärta är felfritt. Inga brister någonstans.

Jag måste ha kommit för tidigt, det är den enda möjliga förklaringen.

Sådant kan tydligen hända.

Så jag slår mig ner på en stol av trä nära hennes lysande låga, och jag försöker förstå vad som kommer att hända. Vad som kommer dra livet ur henne.

Jag ser hennes minnen. Hon har en familj, ett hus, lagom mycket pengar och många vänner. Hon känner många som vistas ute i trädgården där vi befinner oss. Alla har druckit ur den stora skålen med bål på bordet framför min plats. Det är en röd, kaneldoftande vätska med spår av is och blåbär spridda här och var. Vätskan avger inget ljus. Den har inget liv i sig. Den är, och sprider dessutom vidare, spår av mig. Den är död.

Jag skulle uppskatta att det finns ungefär femtio människor i trädgården, och minst lika många till inne i det stora, välskötta hus som tornar upp sig framför uteplatsen. Alla har ett glas i handen. Jag ställs nu framför ett val: Jag kan antingen försöka få alla att sluta dricka, och hoppas att åtminstone några överlever. Eller, så kan jag låta alla lågor långsamt dö ut, en efter en. Det är trots allt anledningen till varför jag är här. Så mycket död som komma skall. Och nästan ingen med ett glas i handen är redo att dö. Deras eldar är starkare än de någonsin kommer att vara igen.

Vem vill se alla dessa liv bortkastade? Jag letar mig fram genom trädgården, hoppar från ett medvetande till det nästa, ser alla tankar, drömmar och nu oanvändbara framtidsvisioner. En man som saknar sin katt. En kvinna vars make ligger i djup sömn. Hon känner oro. Hon vet att han kommer vara arg när hon återvänder till deras hem. Så hon dricker lite mer död och förtränger sin oro. Försöker fokusera på nuet. Hon kommer att ångra det väldigt snart.

Ljusen bländar mina ögon.  Jag kan inte hitta mördaren i vimlet av medvetanden. Så jag bekänner mig besegrad, och låter varje stackars låga slockna, en efter en. Deras kroppar viks på mitten, rycker krampartat, och ligger till slut utspridda på marken som dominobrickor. De har alla till slut fallit. Jag ser mig omkring. Inget ljus i sikte. Dags för mig att föra alla själar dit de hör hemma. Det känns inte bra. De borde leva. Men jag måste. För trots ljusens skönhet och värme, måste de släckas.

Annars kan huset brinna ner. 

 

Framtid. Det har gått ganska lång tid. Jag kommer ihåg när jag var tvungen att släcka alla ljus i trädgården, den dagen då någon hällde död i alla glas.

Det blev mycket jobb den dagen. Mycket rök. Mycket krångel. Men till slut var jag klar. De flesta hamnade faktiskt i det eviga mörkret. Bara ett fåtal hade obehagliga intentioner med sina medmänniskor, och de dumpade jag tillbaka till ljuset. De får börja om, ända ifrån ruta ett, tills de har förtjänat sitt mörker. Först då hjälper jag dem till andra sidan.

 

 Någon hällde död i glasen bara för att sedan utbringa en livets skål. En skål, för att det alldeles snart skulle komma till ett abrupt slut. Någon skickade mig att släcka alla dessa, åtminstone hyfsat, oskyldiga själar. Någon använde mig som en bricka i sitt spel, tog ifrån mig min icke existerande vilja. Och tog ifrån mig valet jag aldrig hade; Vem jag släcker, och när. Det är min ensak, och endast min.

Jag känner mig kränkt, som ni så fint skulle ha kallat det. Det skrämmer mig.

 

Varför lät jag mig själv bli så distraherad av ljuset? Hur kunde jag vara så ignorant? Om jag bara hade letat ordentligt så skulle jag ha hittat henne. Det är lätt att vara efterklok, sade en äldre dam till mig en gång, liggandes på sin dödsbädd. Sannerligen, du erfarna överlevare. Sannerligen.

Men nu. Nu vet jag.

Hon fanns där hela tiden.

 

När jag äntligen kommer för att släcka hennes ljus finns det inget kvar. Hon är ett svart hål, en närvaro som slukar alla skratt, all energi, allt ljus. Jag ser vem hon är. Vem hon redan blev formad att bli dagen hon släckte sitt första ljus. Om jag bara hade tittat lite närmare, rotat runt under ytan, så skulle jag ha hittat henne innan det var för sent.

 

Flickan i köket, med ett orört glas i sin hand. Handen som tillhörde en arm ärrad av många år av självhat. Armen som sett döden i vitögat, men sedan vänt mig ryggen. Armen vars liv flödat ut ur sitt fängelse, mött vitt, kallt kakelgolv i en kaskad av kontraster, och genast förlorat sina ambitioner. Armen, som senare satt ihop med ett hjärta, mörkt som natten. Om och om igen tömt på liv, tills det knappt fanns något kvar. Hon var så full av död. Så full att det inte räckte att ta sitt eget liv. Hon ville ha mer. Hon behövde sprida döden vidare.

Att hennes lömska, leende läppar var en så exakt reflektion av mig själv, det är något jag aldrig kommer glömma. Jag såg min överman i ögonen, och jag visste att jag aldrig skulle vara lika stark som henne. Jag visste, att nu var mina dagar räknade.

Jag är döden, tills dagen då flickan med de ärrade armarna dör.

 

Så, vem är jag?

Jag var döden.

Throwback to Lundakarnevalen.

Throwback to Lundakarnevalen.