Tredje vågen-feminism är jämställdhetskampen kontraproduktiv (Svar till ”Twistad kvinnodag”)

Tredje vågen-feminism är jämställdhetskampen kontraproduktiv (Svar till ”Twistad kvinnodag”)

”Grattis för att du föddes in i en värld där ditt dominanta könshormon påverkar din lön, sociala status och rättigheter” skriver Max Schön i sin krönika som publicerades på KatteKurirens hemsida den tionde mars. Temat var internationella kvinnodagen, och i texten försökte skribenten belysa olika orättvisor som kvinnor fortfarande drabbas av.

Jag önskar att jag, som kvinna, kunde säga att jag läste hans insändare med stor förtjusning. Men tyvärr gjorde jag inte det. Förutom att texten innehåller faktafel (lönegapet finns inte för att svenska arbetsgivare är kvinnohatande chauvinister utan dess existens beror, till stor del, på olika sociala faktorer, som sektor, yrkesgrupp, position et cetera, och att påstå att det finns för att kvinnor tjänar mindre än män i allmänhet är alltså fel), antikverade resonemang (förutom att det är orimligt att köra med kollektiv bestraffning, istället för att portförbjuda de rötägg som trakasserar kvinnliga badgäster, är det fullständigt löjeväckande att hylla könsapartheid, då det är något som förstärker skillnaderna mellan könen snarare än förminskar dem) och rent ut sagt förvirrande uttalanden (vad menas med ”Var glad att vi i alla fall vill ligga med er, för att det skulle ju kunna vara tvärtom…?”) visar den också upp en attityd som tyvärr inte är särskilt ovanlig. Schön är nämligen inte den enda som jag sett föra den här typen av resonemang: faktum är att många feminister i dagens Sverige tycks anse att det är okej att generalisera och projicera stereotyper på en hel könsgrupp, så länge det slår underifrån.

Under hela min uppväxt har jag fått höra att ”feminism handlar om jämställdhet mellan könen”. Vid sju års ålder läste jag den då nyutkomna Lilla feministboken, året jag skulle fylla elva köpte jag Liv Strömqvists Hundra procent fett på Gleerups och jag fortsatte därefter på samma väg. När jag slutade sjuan var jag en fullfjädrad tredje vågen-feminist vars främsta mål i livet var att krossa patriarkatet. 

Detta var dock någonting som långsamt började förändras i maj 2014. Uppdrag Granskning sände ett reportage om vänsterextremism. Där intervjuade man bland annat Sebbe Staxx, frontfigur i hiphopgruppen Kartellen och en välkänd anhängare av den vänsterextrema organisationen Revolutionära fronten.

”Vilken efterbliven pajas. Hur kan folk tycka att det han säger är logiskt?” tänkte jag. Efter programmet gick jag in på Aftonbladet för att se vad de hade att säga om honom – förhoppningsvis var det bara negativa saker.

Så visade sig inte vara fallet. Istället upptäckte jag till min förvåning att han, tvärtom, tycktes vara en mycket omhuldad artist på Aftonbladets kultursidor. ”Gangstern som hittade Gud” och ”En röst från förorten” var några av de benämningar som han gick under. Efter det började jag se mig omkring, ifrågasätta. Varför bemöttes inte uppenbara generaliseringar som ”Alla män är potentiella våldtäktsmän” på samma sätt som ”Kvinnans plats är i köket” skulle ha bemötts på? Är kön den enda faktorn som spelar någon roll när det gäller sexism? Är feminismen verkligen Guds gåva till mänskligheten? Till sist var jag tvungen att erkänna för mig själv: nej, det är den inte. Faktum är att den på många sätt, precis som alla ideologier, är full av fel och brister och inte alls behöver handla om jämställdhet.

I dagens Sverige är det inte ovanligt att se feminister – naturligtvis inte alla, men många – göra precis det som de anklagar motståndarna för att göra, det vill säga inrikta sig blint på en enda faktor och skylla alla problem på den: kön. Zara Larssons tweets om hur ”Det vore snällt om alla killar kunde sluta våldta” och att ”Manshat är min hobby” tycks ha passerat obemärkt genom media (och de personer som faktiskt lade märke till dem, även de som faktiskt hade konstruktiv kritik att framföra och inte bara personangrepp, avfärdades med ett ”du säger bara det för att du är en kränkt vit heterosexuell man lol lol xD”). Hade någon manlig kändis, till exempel Paolo Roberto, skrivit något lika sexistiskt om kvinnor på sin twitter kan jag nästan garantera att reaktionen hade blivit en annan. Det ses inte som det minsta underligt att hylla radikalfeministiska bloggare i media, men om någon skulle försöka sig på att hylla en radikalmenistisk hemsida skulle de bli stämplade som misogyna skitstövlar. Mer än en gång har jag hört elever här på Katte använda sig av uttrycket ”Varje dag på året, förutom internationella kvinnodagen, är männens dag”.

I den svenska feministsfären tycks det råda en uppfattning om att så länge man hatar ”rätt” kön, och man inte försöker blanda in andra faktorer i genusmixen (socioekonomi, klass, religion, kultur) så är det helt okej att skriva sexistiska saker. Samtidigt så påstår man att feminism står för jämställdhet och kvinnans likställning med mannen. Hur går det ihop? På vilket sätt innebär begreppet ”jämställdhet” att det år OK att försöka trycka ner den ”privilegierade” gruppen så långt som det bara går?

Att ena stunden göra svepande generaliseringar om en hel könsgrupp bara för att de råkar ha en grej som sticker ut mellan benen för att i nästa sekund gläfsa någonting om hur synd det är om kvinnor som får stå ut med så mycket sexism innebär inte att man förespråkar jämställdhet. Det innebär att man indirekt förtydligar skillnaderna mellan könen (tvärtemot vad man säger sig försöka göra), generaliserar på samma sätt som man anser att ens motståndare gör och hycklar. Jag finner det väldigt ironiskt att en grupp människor som påstår sig strida för jämställdhet resonerar på ett så ojämställt sätt.

Hade den här typen av attityder inte varit så vanlig som den är idag, och man istället försökt belysa orättvisor som drabbar båda könen utan att ta till uttjatade plattityder, hade förmodligen fler människor valt att kalla sig feminister, både här i Sverige och i resten av västvärlden. 

Jag föreslår att Max Schön och hans meningsfränder slutar upp med sådana här dumheter. Om man nu verkligen vill stötta den så kallade ”jämställdhetskampen” går det inte för sig att man använder sig av befängda stereotyper och offerkoftsvanföreställningar (för tro det eller ej, man väljer inte bara att uppmärksamma orättvisor emot kvinnor på internationella kvinnodagen: faktum är att kvinnorättsfrågor är något som ständigt är på tapeten, någonting som borde vara ganska lätt att upptäcka om man tar sig tid att googla). I det långa loppet kommer det här snarare att stjälpa än hjälpa jämställdhetskampen, och därmed åtskilliga generationer kvinnors hårda arbete för att uppnå samma ställning i samhället som män.

Tredje vågen-feminism är i behov av att reformeras, och det snarast. Det är ingenting som man behöver vara högerextremist, nationalkonservativ eller ens antifeminist för att tycka.

Skrivet av: Anonym katteelev

image.jpg

Fransfeber och schlager

När skolmotivationen sviker en