När skolmotivationen sviker en

En helt vanlig morgon för några dagar sedan vaknade jag, som vanligt. Eller, helt vanlig morgon kanske det inte var, eftersom att vi skulle ha prov i svenska den dagen. Rättare sagt skrivningen som görs varje år i mitten av januari. Man sitter där i ungefär tre-fyra timmar och försöker skriva om något viktigt som rör ens vardag eller ens liv generellt. I slutet av tiden har man dock bara hunnit skriva något halvdant som består av några rader om hur mycket livet suger. Den apatiska texten som sedan lämnas in ska sedan representera en stor del av svenska betyget.

Just denna morgon orkade jag inte längre, min motivation hade försvunnit. Jag ville inte gå upp och försöka, för min energi hade åkt iväg någonstans där jag inte kunde hitta den. Det kändes som att jag var fast i ett bad med sirap och även om man kämpade och kämpade så kom man ingen vart. Jag ville bara sjunka ner i sirapen och ta en paus från verkligheten.

Det var inte det att jag inte hade någon livslust, att jag själv befann mig i det apatiska tillståndet. För det gjorde jag inte. Jag var kär i världen och ville upptäcka varje liten del av den. Men min motivation och min omtanke till skolan hade försvunnit, vilket gjorde att jag inte ville kämpa mer med skolan och min utbildning.

Saken är den att det svåra med att förlora sin motivation är att man bryr sig inte lika mycket som man en gång har gjort. Man vet dock att man måste och det gör att en blir frustrerad, eftersom att man vet att tiden inte väntar på en. Att skolan inte stannar för att man har en dipp, utan skolan fortsätter. Allt fortsätter och allt räknas. 

Min motivation är min kraft, min styrka till allt, och om den försvinner, försvinner allt. Då försvinner min kraft, min omtanke och energi.

Skribent: Sarah Wolfe

Tredje vågen-feminism är jämställdhetskampen kontraproduktiv (Svar till ”Twistad kvinnodag”)

Tredje vågen-feminism är jämställdhetskampen kontraproduktiv (Svar till ”Twistad kvinnodag”)

KK:s träningstips 1

KK:s träningstips 1