Stressen som spökar

Häromdagen rann droppen över i min bägare. Jag slängde argt mina skolböcker på golvet och började gråta av förtvivlan. Läxorna var upp över öronen på mig. Proven och uppsatserna som skulle göras var bara för mycket. Jag kunde inte tänka längre. Stressen från skolarbetet hade blivit en kula som hade satt stopp för mitt tankeflöde. Det gick inte längre. Jag hade suttit och försökt, i en förbaskat lång tid, att skriva en analytisk text om en pojke som hade ett tvångsbeteende. Men det enda som fanns på skärmen var ett streck. Inte ett enda ord hade jag skrivit på en timme. Strecket som bara blinkade och blinkade i all evighet kändes det som. Där satt jag och kom ingen vart. Ingen aning hade jag om vad jag skulle göra. Texten var jag ju tvungen att skriva. 

När jag hade lyckats torka tårarna och fått ut all ångesten, förstod jag att jag hade hamnat i en spiral nedåt på grund av skolan. Jag var en 17-åring som precis hade börjat andra året på Katedralskolan på den naturvetenskapliga linjen, och var redan sönder stressad. Skolan har varit igång nu i ungefär en månad och jag sitter här och gråter i mitt rum. I mina öron låter det inte rätt. Tanken på det här fick mig att fundera på vad som kunde vara fel. Eller ja, jag visste ju att jag var tvungen att hitta på en lösning. I alla fall om jag skulle klara av resten av skolåret. Jag insåg att det inte var läxorna eller proven som var det huvudsakliga problemet. Det var i själva verket stressen i sig som var det jobbigaste.

Inte läxorna, inte själva proven eller uppsatserna, utan stressen som jag lade på mig i onödan. Stressen av att prestera och vara perfekt i allmänheten gjorde att det blev för mycket.

Förr var stress någonting bra. Vi hade användning för den när vi levde ute på savannen eller i skogen. Stress är en slags reaktion på vår aktuella rädsla. Hotade en fara skickades signaler till hjärnan om att fly, så vi överlevde. Men 10.000 år senare lever vi i ett helt annat samhälle. Vi har andra problem, andra rädslor som vi tar itu med. Däremot lever våra egenskaper kvar så att vi går igång lika lätt när vi möter vår respektive rädsla; även om det är något "litet" som att stå och prata framför en publik eller att man inte hinner plugga tillräckligt mycket till kommande proven.

Jag tror många kan dela mina erfarenheter. Känslan av otillräcklighet och hopplöshet som spökar, som framkallas när man har levt under stress en längre tid.

Krönikör: Sarah Wolfe

Lundalegenden Battulga talar ut

"Jag var bara 14 år"