"Jag var bara 14 år"

image.jpg

Psykisk ohälsa är ett ord som låter bekant, särskilt i dessa tider då ungas mående har blivit oroväckande sämre enligt studier. Vi lever bekvämare än någonsin, och den yngre generationen ser till synes ut att ha allt, men i verkligheten börjar allt krackelera. Vi kan inte längre blunda för en växande grupp människor som inte mår bra.

Själv var jag 14 år när allt började. Min värld stannade upp och plötsligt började vardagen fallera. Med gråten i halsen berättade jag för min mamma att jag inte orkade mer. Jag orkade inte med den ständiga pressen som fanns runt omkring mig. Två veckor passerade utan att jag ens orkade lämna sängen, och ständigt ställde jag mig själv frågan "varför?". "Varför ska jag gå ut? Varför ska jag ens göra något? Det finns ingen mening med någonting.". Timmar kunde passera och jag kände mig bara bedövad från världen, oförmögen att känna någon som helst glädje. 

Min mamma bestämde sig tillslut för att ta med mig till en läkare, som gav mig diagnosen depression. Det skulle bli en lång väg tillbaka och det kände jag på mig redan då. När jag blev sjuk stannade hela min värld. När någon frågade mig var jag tagit vägen kom jag snabbt med en lögn om att jag hade ont i magen. Ingen ifrågasatte det. Kanske vågade de inte fråga mer. Istället hamnade jag allt längre ifrån omvärlden, isolerad i min egen lilla bubbla. 

Ett och ett halvt år gick. Jag lyckades ta mig igenom högstadiet och fick antidepressiv medicin utskriven. Visst hjälpte den, men jag blev aldrig den jag en gång varit. Mitt mående var och förblev vacklande. Trots det blev jag friskförklarad sommaren före första året på gymnasiet och en stark längtan efter frihet från depression växte fram. Skulle jag nu vara stark nog att leva lycklig och inte behöva ta medicin mer? Så blev tyvärr inte fallet. Några kaotiska månader senare kom allt tillbaka igen. Tillvaron kantades av sömnlösa nätter, ångestattacker och känslan av att ha misslyckats. Jag skulle ju bli frisk nu. Varför hade jag inte varit stark nog?

Idag sitter jag här, nästan ett år senare. Saker börjar bli bättre, men är fortfarande inte helt bra. Jag har kommit en lång väg men har fortfarande en bit kvar. Sakta men säkert har jag tvingats acceptera att det är såhär det är. Ibland tänker jag på er andra där ute som sitter i samma situation. Kanske har ni också tvingats bygga upp en fasad för att dölja hur ni verkligen mår. Så pass många mår dåligt idag, att vi måste våga prata om det. Det måste finnas en orsak till att folk mår sämre och sämre. Men den går inte att hitta så länge allt sker i det tysta.

Vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa och antalet bara ökar. Hur ska allmänheten kunna förstå en sjukdom som ingen vågar prata om? Hur ska vi kunna förhindra att fler drabbas ifall det inte uppmärksammas? 

Skribent: Emma Madholm

Stressen som spökar

Att ta saker och ting för givet