Intervju: Hjälp tiggare i Lund

Tillsammans för allas rätt till drägliga liv

KatteKurirens skribent Julia Rehn har intervjuat föreningen Hjälp tiggare i Lunds ordförande och initiativtagare Joakim Månsson Bengtsson. Organisationen bildades år 2014 och har som mål att hjälpa medmänniskor som tvingas tigga sig till en knaper överlevnad. Hjälp tiggare i Lund har kontakt med flertalet behövande människor i Lund och omkringliggande områden. De driver dessutom Skånes, i dagsläget, enda härbärge för utsatta EU-medborgare. Nedan visas hela intervjun:

Vad är din/organisationens drömambition?

- Jag tror att jag såväl privat som representant för organisationen har samma ambitioner. Vi började kämpa för att situationen för utsatta EU-medborgare i Lund skulle förbättras – på många plan. Fundamentet är att alla ska erbjudas en säng inomhus i värme och trygghet. Ingen ska tvingas sova i buskar, trasiga bilar, tält eller på offentliga toaletter. Alla ska också kunna äta sig mätta. På härbärget får en råvaror av oss att tillaga och frukostpaket med sig ut på morgonen. Människors basala behov som sömn, föda och trygghet bör vara en självklarhet. Om någon vecka kommer Hjälp tiggare i Lund tillsammans med kommunen och med stöd av paraplyorganisationen Crossroads Lund kunna ge drygt 80% av de utsatta EU-medborgare som idag vistas i Lund möjligheten att tillgodose sina basbehov. Vi ger oss dock inte förrän vi kan hjälpa varje individ i nöd. 

Tillåts jag drömma så är det givetvis så att jag, och organisationen, önskar att vi inte behövs i detta arbete. I drömmen upplever ingen medmänniska diskriminering, fattigdomen är bekämpad och ingen tvingas ta sig 300 mil hemifrån för att be förbipasserande om hjälp för att klara sin och sin familjs försörjning. Genom Crossroads Lund, som Hjälp tiggare i Lund är medlem i, kommer ett pilotprojekt dra igång relativt snart. Detta projekt syftar till att stödja barns skolgång i Rumänien så att nästa generation får en bättre chans i framtiden. Jag är stolt över att vi medverkar till detta, samtidigt som vi aktivt arbetar med att stötta och hjälpa de som är i nöd här. Vi visar att vi kan göra såväl långsiktiga insatser som kortsiktiga. De är nödvändiga komplement till varandra. 

Hur startades Hjälp tiggare i Lund?

Föreningen startades först i slutet av december 2014 men grunden lades i en facebookgrupp som jag startade i januari 2014. Jag hade varit ute en natt och dansat i Stockholm och när jag går mot hotellet från klubben ser jag medmänniskor som ligger på madrasser på trottoarerna. Ofta med bara 20 meters mellanrum. Det är då jag startar en facebookgrupp för att förebygga att det händer i Lund. Facebookgruppen kallade jag Hjälp tiggare i Lund och det blev sedermera föreningens namn. Att nätverket (som vi sa att vi då var) så småningom blev förening var därför att kommunen ville att en ideell förening skulle söka medel för att starta härbärge. Det fanns då ingen förening som hade sådana ambitioner så då tog vi i nätverket saken i egna händer. Vi startade förening, hittade lokal och sökte medel. Den 23 December 2014 öppnade Sveriges sydligaste och Skånes, tills idag, enda härbärge för utsatta EU-medborgare. 

Vilket är ett av dina starkaste/bästa minnen med anknytning till organisationens jobb?

Han grät och berättade hur glad och tacksam han var. Han hade sovit i buskar och på centralstationen i flera veckor och kylan höll på att knäcka honom såväl mentalt som fysiskt.

Oj, jag har så många fina minnen som får mig att gråta när jag tänker på dem. Att bara vara en del av en så stark medmänsklig rörelse är överväldigande och alla nätter då lundabor suttit vakna på härbärget berör mig djupt. Men jag har framförallt ett starkt minne av en man som vi hjälpte förra vintern. Han var äldre medelålders och helt ensam i Lund. Han kom ofta till härbärget för att få en kaffe och fråga om han kunde få sova där. Vi hade oftast fullt. En kväll kom han några minuter innan vi skulle öppna. Jag var också tidig just den kvällen. Han frågade inte mig om plats, han hade ju frågat dagen innan, men jag visste att jag kunde erbjuda honom en säng ikväll. Några av de boende hade fått hjälp till hemresa av socialförvaltningen samma dag och han stod högst upp på kölistan. När jag berättade det stod han helt stilla någon sekund, sen kastade han sig mot mig och omfamnade mig. Han grät och berättade hur glad och tacksam han var. Han hade sovit i buskar och på centralstationen i flera veckor och kylan höll på att knäcka honom såväl mentalt som fysiskt. Det mötet kommer för alltid vara etsat i mitt minne och kommer motivera mig att fortsätta kämpa för mina medmänniskors situation. 

Vilka svårigheter har ni stött på?

Det svåraste är att säga nej till någon som uppenbart behöver ens hjälp. Vi har 21 sängar på härbärget men det finns omkring 65-80 personer som är i behov av en trygg och varm plats att sova på. Nu kommer det förbättras i med att Vinternatt Helgeand öppnar i Lund samt husvagnar på campingen, men det kommer fortfarande inte matcha behovet och jag kommer tvingas säga att vi inte har plats. Att begära att volontärer gör det är nästan ännu svårare. En ställer ju upp som volontär för att en vill göra en konkret medmänsklig insats och hjälpa utsatta medmänniskor. Det är svårt att neka hjälp när en har så stort hjärta som alla de som engagerar sig för sina medmänniskor har. 

Rent personligt ska jag erkänna att det kan vara svårt att vara tålmodig ibland. När jag ser medmänniskor med köldskador (i Lund!) eller besöker platserna där mina vänner sover blir jag rent ut sagt förbannad. I min stad ska gravida, pensionärer eller någon annan för den delen inte behöva bo i leriga tält eller sova på offentliga toaletter. Vi kan hjälpa om vi vill och vi skulle kunna göra det snabbare än vad som nu sker. Byråkratin som återfinns lite överallt kan verkligen göra en frustrerad. Nöden har ingen lag och lidande ska hämmas. Ibland får jag hålla mig i kragen för att inte bli för ilsk, haha. Samarbeten, vilket är helt avgörande för de insatser som nu görs, tar sin tid och kräver sin pragmatism. 


Joakim har själv varit på besök i Rumänien flera gånger för att även hjälpa till på plats. KatteKuriren frågade hur läget ser ut där idag:

Efter lite diskussion insåg jag att romer inte alls kan arbeta som rumäner eftersom de beskylls för att stinka, stjäla och vara odugliga.

- Jag har besökt Maxenu, som ligger utanför Buzua i Rumänien, två gånger nu och planerar att göra så vid flera tillfällen. Från Maxenu och Buzua kommer omkring 50 % av alla utsatta EU-medborgare som vistas i Lund så varje gång jag besöker är det ett kärt återseende av vänner. Situationen är dock fruktansvärd. Diskrimineringen mot romer är så uppenbar och tydlig. I skolan pekades det ende romsktalande barnet i klassen ut när jag var på studiebesök där. På tåget skrek alla, såväl äldre kvinnor som yngre småbarnsföräldrar, när en rom kom in och bad om hjälp. De var så arga på mig för att jag gav honom några Lei (rumänsk valuta). Jag skulle förstå att ”de lika väl kan jobba och göra rätt för sig som vi andra rumäner”. Efter lite diskussion insåg jag att romer inte alls kan arbeta som rumäner eftersom de beskylls för att stinka, stjäla och vara odugliga.

Korruptionen är hög i Rumänien och detta drabbar de som är fattiga. I sjukvården behövs pengar under bordet för att få hjälp och likaså i skolan. Skolan är gratis på pappret men i realiteten behövs nya skor och kläder, de ska alltid vara rena. För att köpa böcker behövs pengar, terminsavgift (som inte heller är vitt) ska ges till skolan osv. Den som inte har arbete har inga pengar. Den som är rom har svårt att få arbete. Socialbidragen och pensionerna är förskräckligt låga. Rumänien har dessutom väldigt låga löner. En heltid ligger på ungefär 1500 - 2000 kr i månaden. Och det är inte sällan arbetsgivaren anställer svart och betalar mindre än överenskommet. Så även om en får arbete i Rumänien har man det knapert och svårt. Situationen är förfärlig för de som befinner sig i den. Enda möjligheten att klara sig och kunna försörja sin familj är att ta sig utomlands.

Min uppfattning är att framförallt fattiga rumänska romer och högre utbildade rumäner tar sig utomlands. Detta ställer till det för Rumänien som nation. Utan utbildade kommer det vara brist på läkare, lärare, advokater osv och om styret i Rumänien inte snart börjar se de miljoner arbetslösa romer som den resurs de är kommer de ha stora framtida problem då de förlorar en så stor del av arbetskraften. Det händer emellertid bra saker också. Det finns nu en romsk borgmästare, en romsk person i regeringen och EU har skärpt blicken mot Rumänien. Jag tror detta kommer ge effekt. Dock synliga först om några år. Tills dess är det ideella organisationer tillsammans med de berörda som bygger framtiden för de fattigaste och mest utsatta rumänska medborgarna, romerna. 

Joakim Månsson Bengtsson, Initiativtagare och Ordförande för föreningen Hjälp tiggare i Lund

    Tävling!

    Presidentvalet 2016

    Presidentvalet 2016