En annorlunda historia i ett alternativt sextiotal

En annorlunda historia i ett alternativt sextiotal

Första gången jag såg Kronjuvelerna var jag tretton. Då gjorde den mig lika fundersam som den gjorde mig förskräckt och fascinerad. Framför allt insåg jag att detta var en av de bästa filmerna jag någonsin sett. 

Filmen börjar med att 16-åriga Fragancia Fernandez (porträtterad av bland andra Alicia Vikander, känd från Anna Karenina och A Royal Affair) grips för mordet på sin barndomsvän, direktörssonen Richard Persson (spelad av bland andra Bill Skarsgård, känd från Hemlock Groove och Simon och Ekarna). I förhören som sedan hålls med Fragancia rullas hela hennes livshistoria upp. Det är en historia om svek, fattigdom, kärlek, ondska, och familjens påverkan på individen. 

Kronjuvelerna är regissören Ella Lemhagens andra film sedan genombrottet år 1999 med Tzatziki, Morsan och Jag, och även den mest prisbelönta (tre Guldbaggar för bland annat bästa kostym och scenografi, och en Kristallbjörn vid filmfestivalen i Berlin). Romanerna Familjelyckan och Det Stora Svenska Vemodet, av Carina Dahl som även har varit med att skriva manus, ligger till förlaga för filmen, men det är Lemhagen, och framför allt skådespelarna som tar historien till en helt ny nivå. 

För det är skådespelarnas insatser som först och främst lyfter filmen. Vikanders Fragancia är stark och hård, men samtidigt så ömtålig. Bäst är hennes scener mot Michalis Koutsogiannakis (känd som Dragan Armanskij i Millenniumtrilogin) som Fragancias pappa Fernandez Fernandez, och mot Skarsgård. Det är i de scenerna Vikanders förmåga att skildra verkligt mänskliga känslor lyser igenom. Bill Skarsgårds tolkning av den förtryckta direktörssonen Richard Persson är så tragisk att det skär i hjärtat. Samtidigt gör Skarsgård Richards besatthet av Fragancia, och hans ständiga behov att ha hennes uppmärksamhet, både skrämmande och realistiskt. 

Även birollerna är fantastiskt spelade; där vi ser den verkligt skrämmande rolltolkningen i Loa Falkmans direktör Persson, ägaren till Perssons Promenadskor, och en tyrann lika mycket i hemmet som på fabriken. Falkman brukar oftast hålla sig till opera och teaterscenen, men som Direktör Persson gör han sig perfekt. Både den mörka rösten och utstrålningen får en att rygga tillbaka, samtidigt som man fylls med skräckblandad fascination när han oundvikligt börjar tappa greppet. 

En annan biroll som briljerar är ishockeyspelaren och Fragancias stora kärlek Pettersson-Jonsson, spelad som ung av Noah Byström och som äldre av Björn Gustafsson. Gustafsson har tidigare först och främst synts som komiker, eller i mindre filmroller, men i Kronjuvelerna visar han att han har förmågan att hantera större filmroller också. Även Byström, som har relativt lite tid framför kameran gör ett väldigt bra jobb. Deras tolkning av den gladlynte naturbegåvningen på konståkning som blir ishockeyspelare, men som I tysthet börjar ifrågasätta sin sexualitet har precis lagom mycket djup, och är en av filmens största ljuspunkter. Håll även utkik efter vad som mycket väl skulle kunna vara filmhistoriens gulligaste kyss!

Men det är inte bara skådespelarna som gör filmen så bra, utan även scenografin och kostymerna. Filmen verkar utspela sig i ett slags tidlöst, alternativt femtio-sextiotal, vilket bara förhöjer känslan av magi som ligger över den. Att detta är något filmen fått priser för märks väl.

Så när det gäller en sådan där film som man vill se på filmkvällen, efter den inledande filmen men innan man tar fram skräckfilmerna, så är Kronjuvelerna perfekt. Med en väldigt annorlunda, men också gripande handling, fantastiska skådespelarinsatser, och en miljö som är en fröjd för ögat är Kronjuvelerna en film som alla kan avnjuta.

Emma Flärdh

Recension: Pulp Fiction

Recension: Pulp Fiction

KK tipsar: Bästa godiset i Lund

KK tipsar: Bästa godiset i Lund