Rumänien

Få saker är lika sköna som att få sträcka på benen efter en lång(ish) flygresa. Vi är ett gäng Lundaelever, två från Spyken och tre från Katedralskolan, som precis färdats i två timmar för att komma till Bukarest, Rumäniens huvudstad. Bukarest är inte vår slutdestination. Istället skyndar vi oss genom flygplatsen för att möta vår rumänska kontakt och hans kompis som har gått med på att skjutsa oss till Buzau, en stad i samma storlek som Lund. 

Innan vi kan möta vår kontakt måste vi ta en buss från flygplanet till flygplatsbyggnaden som ligger en bit bort. En av våra skribenter har blivit av med sitt pass och två proppfulla bussar tvingas vänta. Jag råkar knuffa till en äldre man på bussen och säger ursäkta, varefter jag möts av ett långt svar på rumänska. "I'm sorry, I don't speak Romanian." En yngre man på ungefär trettio år vänder sig till mig: "We are in Romania" säger han med ett leende. Jag skämtar att jag är här för att lära mig. Han skrattar. Själv undrar jag vad mannen sa. Vår tolk är nämligen i den andra bussen.

Flygplatsen är varmt upplyst med gult ljus och medan vi skyndar oss till flygplatsens garage där vi ska träffa vår kontakt söker människor ögonkontakt för att avgöra om vi är intresserade av deras taxitjänster. Precis när vi ska ut till garaget ser vi ett ansikte vi känner igen. En ung man med skäggstubb och adidasjacka. Honom kan man hitta tiggandes i Lund. Idag är han istället chaufför. Han hämtar några släktingar som satt på samma flyg som oss. Bredvid honom står mannen som ska köra oss. Han är lång och smal med små, runda glasögon och ljusare hy. Honom har vi inte sett tidigare. 

Vi hälsar och följer med vår kontakt och hans vän till deras bilar, en grön bubbla med ett brett vertikalt vitt streck och en lite större, mörkblå. Garaget ser ut som vilket som helst i Sverige. Den långa mannen är tystlåten. Vår kontakt som har den gröna bilen är däremot glad att prata och kan bra engelska. Den gröna bilen tillhör honom men vi sätter oss i den blå med den långe mannen. Egentligen är vi en för många, så mina fyra kamrater får tränga ihop sig i baksätet som egentligen inte räcker till tre. Själv sitter jag i framsätet, bredvid mannen. Garaget luktade bensin, bilen är parfymerad. Det är uppenbart att den långa mannen som ska köra oss har försökt förbereda bilen för gäster. Bilen är tom på gamla papper, muggar eller något annat som tyder på vardagsbruk men sätena är fläckiga och smutsiga. Ljuset på insidan av bilen är starkt och blått. Det kliniska ljuset bryter starkt mot det mörka garaget och det smutsiga sätet.  

När vi väl börjat köra släcks det blå ljuset och bilen är helt mörk med undantag för stereon vars display lyser svagt orange. Klockan är nästan sju i Rumänien och solen har gått ner. Vägarna är förvånansvärt tomma även om vi är på väg genom Bukarest. Vår chaufför, den långa mannen, bryter tystnaden efter ett par minuter på vägen. "Han ber om ursäkt för att det är så trångt" säger vår tolk som själv sitter och trängs med de andra i baksätet. "Det är mysigt" skämtar vår fotograf. Vår tolk översätter. Inget svar. Vi frågar om hans barn och familj. Han är trettio, har två döttrar; sex och åtta år gamla. Han bor i Maxenu, byn som vi ska besöka. Han är själv inte rom. Vi hade fram tills nu trott att byn vi skulle besöka endast var romsk, men han föklarar att bara ungefär en fjärdedel är romer. Medan vi pratar kör vi förbi Bukarest, med stora vägar och fyrkantiga grå hus. Vi ligger hela tiden bakom den gröna bilen. Till slut har vi nästan nått landsvägen som leder till Buzau, där vi ska bo.

Vårt samtal avbryts när den gröna bilen kör in till vägkanten där en kebabvagn står. Tre unga män står utanför och väntar på att få sin mat. Innefrån vagnen lyser ett starkt kallt ljus som jagar bort gatubelysningens varma gula sken. Vi frågar vår chaufför vad som pågår men får inget svar. Samtidigt går vår kontakt går ut ur sin bil och knackar på vårt fönster. "Do you want anything to eat?" säger han. "No worries I pay" fortsätter han med ett stort grin. Situationen känns lätt bisarr. För några veckor sedan såg jag honom tigga pengar på Lunds gator. Nu bjuder han oss på middag. Vi har dock redan planerat en middag för när vi kommer fram så vi tackar nej och han går tillbaka till sin bil, något besviken. Vi kör vidare.

"Han säger att han är väldigt fattig." berättar vår tolk. "Alla i Maxenu är fattiga." Vi har bett vår chaufför berätta om sin vardag. "Vad arbetar han med?" frågar jag. Mannen svarar och jag lyckas snappa upp två ord som sticker ut: "Maskin" och "Mr. Bean". "Han målar bilar" säger vår tolk. "Just det!" Bryter någon ut från baksätet och pekar på den gröna bubblan framför oss. "Det är ju Mr. Beans bil!" 

Mannen förklarar att det var så han träffade vår kontakt. Det är hans enda vän som är en rom, säger han. Andra romer litar han inte på. Men en dag kom mannen i adidasjacka in i verkstaden och bad att få sin bil målad. Istället för att ta betalt bad vår chaufför om att få ta en kopp kaffe men honom. "Han säger att de är som bröder nu" säger vår tolk med ett leende. "Om man gör honom en tjänst så hjälpar han en när man behöver det." Jag undrar tyst hur det kommer sig att han la åsido sina fördomar för just mannen i adidasjacka.

Nu är vi ute på en bred väg som ska leda oss till Buzau. Förutom någon enstaka bensinstation är vägen bara kantad av smala, höga träd som emellanåt lyses upp av svaga gatulampor. Vägen har tre filer men alla kör ute i vägkanten i alla fall. Mittfilen är helt orörd. Vi låter mannen fortsätta berätta lite om sin vänskap med vår kontakt medan vi kör. Vi har lång tid på oss och det är trevligt att höra honom tala positivt om något för omväxlings skull. Till slut bestämmer sig någon i baksätet för att föra tillbaka samtalet till något vi kan använda i våra artiklar. "Fråga vad han tycker om politikerna i Rumänien." Jag är lite orolig för att vi pressar vår tolk, som nu har översatt oavbrutet i en timme, för hårt men han verkar varken trött eller uttråkad. "Politikerna är inget problem, det är regeringen" berättar han. "De gör inget för att skapa jobb. Det var bättre under Ceausescu."

Jag rycker till lite när jag hör namnet på Rumäniens forna kommunistiska diktator. "Vad tycker han om Ceausescu?" frågar jag. "Det var bättre under Ceausescus tid. På en väg som denna skulle det vara fullt med fabriker." säger vår tolk och pekar på de mörka sädesfälten som sträcker sig till horisonten. "På Ceausescus tid hade människor jobb. Man hade pengar. Nu har ingen jobb. På Ceausescus tid hade människor pengar men butikerna var tomma. Nu är butikerna fulla med alla möjliga saker men man har inga pengar." En svag doft av gödsel kryper in i bilen. "Nu har alla jobben försvunnit. Han hade velat flytta utomlands. I Maxenu finns inga riktiga arbeten. Han säger att vi själva kommer att se hur fattiga de är imorgon."

Jag, Julia och Emma är chefsredaktörer för Kattekuriren och organiserar resan. Vår fotograf heter Dennis och vår tolk heter Andrei. Vi har rest till Rumänien med bidrag från Ung Media Sverige för att skriva en serie reportage om diskriminering och bilda oss en uppfattning av vad som driver människor, många romer, att lämna sina hem i Maxenu för att tigga på Lunds gator. 

Skribent: Axel Hellbom Almström

KatteKuriren i Maxenu

Påven på besök

Påven på besök