Åmselemordet

Detta är en skriftlig skildring av ett välkänt mord från 1988. Aka: Åmselemordet. Texten är baserad på den verkliga historien.

Det var en varm och vindstilla kväll, den där kvällen den 3:e juli för 27 år sedan. Jag och min käresta, Marita Routalammi, hade av en slump stannat till i en liten ort med vår stulna bil. Åmsele hette orten.

Vår bil var parkerad vid Åmseles kyrka. Där satt vi fridfullt och sippade på en flaska finsk likör och käkade chips. Efter en stund bestämde vi oss för att gå ut i den lilla orten och hitta på hyss. Det är ju sådant som finska ungdomar gör.

Vi gick förbi en prålig villa med blå fasad och välklippta gräsmattor. Ett par meter framför huset fanns en bil och ett cykelskjul. Det var där jag såg den. Cykeln. Det var med den allting började. Mitt namn är Juha Valjakkala och detta är min historia om det barbariska trippelmordet i Åmsele. 1988. 

Cykeln glänste i gatlyktans ljus, den var dyr och gul och så fort jag lagt ögonen på den visste jag att jag ville ha den. Så jag tog den. Sen så gick vi vidare, jag och Marita.

Vi gick uppför en gata med min nya cykel hängandes som en trofé på min axel. Plötsligt började det blinka bakom oss. Det var billyktor från en bil. Och inte vilken bil som helst, nej, det var nämligen bilen som hade stått bredvid cykelskjulet.

Jag och Marita såg på varandra. Vi insåg att någon i villahuset hade upptäck vår stöld och att denna någon nu hade tagit upp en jakt på oss. Detta skrämde mig först. Därför slängde jag ifrån mig cykeln i en buske och sprang med rasande takt in på kyrkogården i närheten för att gömma mig från denna någon som vi blev jagade av. Min kära Marita följde efter mig, hack i häl.

Vi hukade bakom en gravsten och lyssnade ut i natten. Motorn stannade, bildörrarna slog igen. Vi hörde steg och kunde skymta två siluetter som sakta närma sig vår gravsten. Siluetterna föreställde en man och hans son.

Satans svennar. Alltid ska de lägga sig i. De lever där med sina vackra villor och bortskämda snorungar. Snåla och lata, illa nog att de börjar tjafsa över en stulen cykel, inte heller orkar de ta upp sin jakt på det gamla hederliga sättet, till fots dvs. Nej, de tjocka jävlarna jagar oss med bil. Alltid beter de sig så överlägset och pompöst. I hela mitt liv har jag varit tvungen att stå ut. Ikväll får det fan vara nog, Ikväll är det dags att visa de där fina svinen att de sannerligen stinker lika stark som oss andra!

Detta tänkte jag när jag ursinnigt plockade fram en hagelbössa och reste mig för att möta siluetterna.

Fadern och sonens ansikten strålade från en början av triumf. De hade äntligen hittat sina förbaskade cykeltjuvar! Men triumfen byttes snabbt ut emot en skräck och sanna mina ord, deras skräck var en ren och skär fröjd för mitt finska öga.

Med hagelpipan pekandes mot dem tvingade jag ner dem på sina knän. Gräset på kyrkogården var fuktigt av kvällsdagg, jag föreställer mig ofta hur fukten tränger in genom deras byxben. Vått och kallt.

Ett skott i faderns huvud. Ett skott i sonens. De dog på direkten.

image.jpg

Efter deras död kom modern i familjen. Hon letade efter sina älskade familjemedlemmar och blev förskräckt när hon såg mitt hagelgevär. Modern började skrika och gråta, i sin kvinnliga hysteri lyckades hon beslagta mitt gevär. Hon pekade med pipan mot både mig och Marita, men jag var inte rädd för henne. Trots sin sorg var hon inte kapabel till att döda någon. Hon var svag. Det syntes i hennes ögon.

Jag slog kvinnan i bakhuvudet. När hon föll ihop knivhögg jag henne i magen tills hon låg stilla på kyrkogården. Det blev bäst så. Inga vittnen och inget tjafs. Kvällen avslutades med att jag och Marita slängde in den gula cykeln i baksätet på bilen och körde vidare, bort från Åmsele. Kvar låg liken.

Skribent: Otilia Esping

Recept: Världens godaste kladdkaka

Recept: Världens godaste kladdkaka

Lundalegenden Battulga talar ut