Här står jag och gråter - Rapport från Sorgenfrilägret

Vi var uppåt hundratalet människor samlade på en och samma plats. Lägereldar värmde dem som samlats runt elden. Musik från gitarr och saxofon spred en känsla av harmoni och gemenskap. En blygt leende person erbjöd mig sin sittplats närmare brasan och samhörighet vibrerade genom gruppen. Ändå kände jag tårarna i mina ögon och såg sorgen i de andras blickar. Det var sista söndagen i oktober månad, toner av musik samspelade med mumlet från människorösters samtal och jag stod framför en brasa i Sorgenfrilägret, Malmö. 

Sista dagen på höstlovet och jag undvarade några timmar - mellan jobb och en knytisträff med redaktionsvännerna på KatteKuriren - till att vittna och stötta människorna som samma dag planerades bli avhysta från platsen där de byggt upp provisoriska hem. En känsla av maktlöshet och sorg infann sig när jag närmade mig. Hundratals personer stod runt platsen, pressmedia var på plats och volontärer och aktivister för mänskliga rättigheter höll en lugn och trygg protest (även om min vän Emma såg en sten komma farande emot några samtalande människorättsdemonstranter). Väl inne i lägret var min känsla av maktlöshet för att inte kunna hjälpa mina medmänniskor stor. Tvärt vägrade jag däremot släppa fram en tår. Det var inte mig det var synd om. Jag har ett varmt hem att komma till, en familj att säga ”jag är hemma!” till, en skola för att utbilda mig och ett extrajobb. Vad hade jag för rätt att stå där och gråta i mitt ”medelsvenneliv”?  

Söndagen den 31/10 skulle runt 200 människor tvingas lämna sina sängar för en, för de flesta, oviss framtid. Personerna kommer till stora delar från Rumänien, med hopp om att bidra till ett någorlunda bättre liv för sig och sina familjer i hemlandet. De kallas ofta för tiggare, men personligen föredrar jag benämningen människor som kämpar för en bättre framtid. Ingen person har bara ett kall, i detta fall det ”att tigga”, utan en är flera saker samtidigt. Någon kallad tiggare kan lika mycket benämnas som en familjemedlem, en cancerpatient, en musiker, en dotter och en medmänniska. 

Genom att benämna någon som tiggare och en annan som svenne, blir samhället mer segregerat. I ett samhälle där alla kallas människor, syns allas potential i egenskap som människa mer. Med det sagt är jag inte motståndare till att benämningar kan vara nödvändiga för förståelse när vi vill tydliggöra vem något handlar om. Däremot förespråkar jag mer genomtänkta uttryck som i mindre grad förminskar någons karaktär. Fundera ett slag över skillnaden mellan tiggare och människa som tigger, eller än mer brett och exakt; en människa som kämpar för en bättre framtid. Dessa tre kan vara synonyma, men den sistnämnda framkallar oftare en viktig ingivelse. Just ja, den människan är också människa, precis som jag!

I Sorgenfrilägret möttes under söndagen personer som benämndes vara antingen tiggare eller svenskar. En sådan skillnad kändes däremot inte av. Vi var alla människor och alla bar en sorg för sina medmänniskors öde. Några av oss skulle senare på kvällen gå hem till värmen, medan andra var kvar. En man, Gabriel, var bland de sistnämnda. Gabriel pratade engelska och hade varit i Sverige i två månader för att tjäna pengar till sin romska familj. I Rumänien behandlas romer ofta illa och nedvärderas. Sjukvård och skola kostar och jobb är svårt att få om man är född inom ”fel” folkslag. Genom att åka till Sverige hade Gabriel lyckats hjälpa sina släktingar mer än om han hade stannat i hemlandet hela tiden. Sorgen i hans ögon gick inte att missa. Om den var för den miserabla situationen i Rumänien eller på grund av de senaste dygnets påfrestningar var svårt att avgöra. Troligen samverkade de båda två. Tänk dig att du gör allt du kan för att hjälpa din familj, men utan att det räcker till. Samtidigt är du oönskad, smutskastad och fördriven där du befinner dig. Vilken människa ska behöva ha det så?

”Förlåt för att vi stör” stod det på ett stort tygskynke vid Sorgenfrilägret. De drabbade människorna som tigger vet att de, orättfärdigat, är oönskade av många. De vill däremot liksom alla människor få ett bättre liv. Istället för att skapa sorg, borde vi alla kämpa som medmänniskor. Se allas lika värde och utnyttja empatin som är karaktäristisk för mänskliga varelser.

Skribent: Julia Rehn

Fotograf: Anton Bernevik

Hur kommer jag igång med att börja springa?

Lärarporträtt: Roland Johansson