Mvh, Dödshot

Mvh, Dödshot

Tänk dig att du sitter på världens segaste samhällslektion. Läraren föreläser om sociala förhållanden och din blick är som fastklistrad vid klockans sekundvisare. Mobilskärmen på din bänk lyser upp. Du öppnar diskret snapchat-meddelandet från personen fem bänkar bort. "Alltså tagga heeelg!! När ses vi ikväll?" följt av ett foto på nedklottrade lektionsanteckningar. Du småler och ..  
  
Och sen inget mer. Tomt. Dött.  

  
När reflekterade du senast över hur hastigt livet kan dras ifrån en? För mig var den stunden i förra veckan. Troligen var jag inte ensam om det. Ett hot riktat mot Lunds Universitet hade postats i media på söndagen, med ett innehåll likt det som publicerades innan en skolskjutning i Oregon, USA. I Oregon togs hotet som ett dåligt skämt. När lärare och elever gick till skolan den dagen, kunde de aldrig föreställa sig att nio personer skulle omkomma. Det var som Lunds Universitet uttryckte det - fast då med hänvisning till veckans hot - "Lätt att bedöma säkerhetsfrågor med facit i hand."  När olyckan redan varit framme, var det enklare att spekulera i hypotetiska ”Om...” Om bara någon sett allvaret och stängt skolan i Oregon den dagen. Då hade nio studenters hejdå när de gick hemifrån på morgonen inte varit deras sista farväl. 
 
Lunds Universitets citat kan jämföras med uttrycket ”Det händer aldrig mig.” Har man som många i dagens Sverige levt ett liv i välfärd, förutsätter man lätt att livet kommer fortsätta i samma välfärdsspår. När en katastrof, till exempel ett terrorattentat, inträffar i trygga Sverige, blir befolkningen ofta tagen på sängen. Efteråt står man handfallen och funderar över varför ingen hindrade det.  

Civilbefolkning och journalister har filmat dagens Aleppo. I mitten av filmklippet visas tillbakablickar på en blomstrande stadskärna, som förvandlades till ruiner.(2)

På ett sätt är vår lyckliga ovisshet positiv. Vi slipper nämligen gå runt i ständig skräck. När vi säger hejdå till familjen på morgonen, är det i visshet att ett återseende sker efter skol- och arbetsdag. Tänk om man istället skulle gå runt i skräck för dödsskjutningar hela tiden. Hur hade ens liv sett ut då, om varje farväl känns som ens sista? Delar av jordens befolkning lever med denna oro. Mordattentat, från enskilda skjutningar till bomber över allmänna sjukhus, sker idag i konfliktländer. Många invånare står inför ett vägskäl; försöka överleva eller dö. Så brutal kan verkligheten vara i krig. Vad skulle du ha gjort om du levt i till exempel Aleppo, Syrien? Aleppo var för några år sedan en livlig, folkrik stad. Konflikterna i Syrien nådde för en tid sedan staden. Kvar finns nu ruiner, osäkra grannskap, brist på förnödenheter och ett allt lägre invånarantal. Senast idag (torsdag) dog minst fem barn och vuxna i ett av Aleppos kvarvarande bostadsområden (1). 

I krigsdrabbade länder är det inte en fråga om, utan när nästa attack sker. Föreställ dig att vakna varje dag utan att veta om det är din sista. Att leva under sådana otrygga förhållanden är inhumant. Att fundera över att fly är då inte en fråga om halvbra liv vs. bättre liv, utan en fråga om ren överlevnad. Borde det då inte vara en självklarhet att vi som praktiskt taget tar morgondagen för given, hjälper de som ännu inte kan det?  
 
Ingen borde leva i ständig fruktan för ett abrupt avslut på livet. I stället borde vi alla ta ställning mot livets fiender, precis som vi ville göra vid skjutningen i Oregon och som vi gjorde då Lunds Universitet stängde ner på grund av ett hot. Ett mord är varken mindre allvarligt eller brutalt än ett annat, oavsett var och hur många gånger det sker. Liksom många uttryckte vanmakt över att inte ha kunnat påverka attacken i Oregon, borde vi tänka på att attacker inte bara har inträffat utan inträffar nu. Skulle man vetat om det som hände i Oregon i förväg, skulle antagligen de flesta ha gjort allt för att skydda eleverna. På samma sätt borde vi i välfärdsländerna välkomna och hjälpa de som flyr döden idag. 
 
Visst ska man ”leva varje dag som om det vore ens sista”, men det finns en skillnad. I välfärdsländer hör orden till ett talespråk, men i krigsländer är det i högre grad en skrämmande verklighet. 
 
Skribent: Julia Rehn
 
(1) http://sana.sy/en/?p=58726

(2) http://www.ryot.org/syria-virtual-reality-war-zone-welcome-to-aleppo-ryot/940261

KK testar: Freakin' fries

Att validera